…och inget är sig likt!
Jo, såklart…mannen och hemmet och hundarna har inte förändrats på något märkbart sätt. Hääärligt att komma hem efter väl förrättat värv. Den anspänning som funnits några veckor inför examination och slutkläm har nu släppt.
Men en viss tomhet infinner sig, hur jag än vänder och vrider. Inga tågresor till likasinnade norrut, inga utmaningar som jag är TVINGAD att sätta tänder och tankar i. Det är liksom skillnad, att helt på eget bevåg scanna webben efter diverse matnyttig, jag känner att det är ganska lätt att det skulle kunna komma något emellan.
Det har varit ett fantastiskt år, min ingång var trevande men avslutningen desto mer helhjärtad. I den här bloggen skymtar blott en mikroskopisk del av alla tankar och lärdomar jag fått. Är oerhört ödmjuk inför och imponerad av er, mina vänner i ”Damernas” och övriga i gruppen. Vilket engagemang, vilken bildningsiver, vilken entusiasm. Jag har lärt så mycket av ER, hoppas vi ska kunna hålla kontakten och inspirera varandra även i fortsättningen.
För stunden håller jag på att samla ihop mig inför första helt och hållet ”styrda” hundraprocentiga arbetsveckan på riktigt länge. Känns som om jag måste tänka – en dag i taget. Jag laddar för uppdraget, att uträtta storverk i min närmsta omgivning samt bädda för en fortsättning efter sommaren. På något vis.
Ni, mina kompisar och kollegor, har sammanfattat vårt lärarlyftsår på strålande vis i era bloggar. Jag har faktiskt inget att tillägga. Fylld av tankar och insikter, de senaste från ännu ett blogginlägg…ska jag köra till arbetsplatsen i morgon och värna om människorna där. Både de små och de stora.
